Jag skulle intervjua en av Danmarks största nu levande diktare: Søren Ulrik Thomsen och det skulle ske i hans hem i centrala Köpenhamn. Året kan ha varit 1998. Med mig hade jag fotografen Oscar från det litterära studentmagasinet Ordkonst. Vi blev insläppta i lägenheten och bekantade oss med de två angorakatterna. Thomsen skulle bjuda på te och i förberedelserna brände han sig på det kokheta vattnet eller om det var kärlet. Ack o ve! “Jag måste till apoteket och ordna med förband om min hand. Jag kommer strax!”, sa poeten och lämnade oss två 20-åringar ensamma med katterna i sitt hem.
I dag hade jag nöjet att träffa honom igen, då han läste ur sin senaste diktsamling Rystet spejl i samband med de litterära dagarna på Louisiana. Om du någon gång får chansen att höra Søren Ulrik Thomsen läsa ur sitt verk så ta den; det är rytm och puls.
För den här gången har jag nått fram
till de yttersta, näst sista orden.
Det sista är ditt.
/Søren Ulrik Thomsen